Taggat: ‘Donnie Darko’

Donnie Darko

Jag ljög om att ha sett Donnie Darko. Jag ville helt enkelt inte se den. Som anställd i en förortsbelägen videobutik hade jag sett fodralet många gånger nog för att anse mig veta att det här var en banal halvskräckis med sega skådespelare. Så när en vän bad mig att se den sa jag att jag redan hade gjort det. Men när han testade mig var det uppenbart att jag inte talade sanning, och hans frågor i sig var intressanta nog för att jag skulle gå med på att ge filmen ett försök. Efteråt var jag tankfull, men inte hemskt berörd. Det var inte förrän under veckorna efteråt som jag började påverkas av den 113 minuter långa filmen. Den har en stor skara fans i indiekulturen, och det finns mängder av forum, FAQ’s och bloggar som behandlar frågorna som Donnie Darko väcker. Efter att ha läst flera av dessa och sedan sett filmen igen, var jag minst sagt engagerad.

I korta drag handlar filmen om en ung man, Donnie, som jagas av vanföreställningar om karaktären Frank, som ger honom olika uppmaningar. Det blir tidigt klart för Donnie att han måste stoppa världen från att upphöra, och trots att det kan låta som en fånig grund för en film är handlingen finstämd och suggestiv. Det är behagligt att för en gångs skull se en film där det inte är helt självklart vem som är ond och vem som är god, och fortfarande när eftertexterna rullar vet man inte säkert vad som egentligen hände. I flera av scenerna är det oklart huruvida det som pågår är dröm eller verklighet. Regissören har senare uttalat att man bör betrakta Donnie Darko på samma sätt som man betraktar konst; det finns inga uppenbara svar, bara tolkningar.

Enligt min tolkning är det här en historia om konceptet tid. Huvudpersonen är mycket rädd för att dö, samtidigt som han fascineras av tidföljd. Går det att förflytta sig i tiden, om än bara ur ett abstrakt perspektiv? Hur kan man gottgöra för det som andra, eller man själv, har gjort? Medan tittarna får följa Donnie Darko genom förälskelse, skolgång och familjeliv ställs många intressanta frågor. Dialogen är rapp och stundtals väldigt rolig, men ibland kan det nästan bli lite för filosofiskt. Soundtracket består av precis den sortens melankoliska och missförstådda musik som anstår sig en indiefilm och skådespelare som Jake Gyllenhaal och Drew Barrymore gör grymma rollprestationer. De är vanligtvis kända för mer konventionella filmer och därför är det kul att se dem i en produktion som hade en mycket liten budget och fortfarande nu inte har en särskild stor publik.

Jag kan förstå den som tycker att Donnie Darko balanserar lite för nära gränsen för vad som är trovärdigt, men om man förlåter filmen för det kan man få en rätt otrolig tittarupplevelse.