Några gånger per århundrade skrivs det böcker som ändrar hur vi ser på världen. En av de böcker som haft sådan påverkan men som inte riktigt fått erkännande för det är William Gibsons Neuromancer (hela trilogin faktiskt). Neuromancer är grunden i Cyberpunk-kulturen som blommade, åtminstone lite under nittiotalet. Neuromancer och dess efterföljare; Count Zero och Mona Lisa Overdrive såg på Internet på ett sätt som ingen annan sett det förut. Särskilt spännande blir det när man förstår att boken skrevs innan Internet fanns i någon egentlig mening. Boken som skrevs av Gibson 1984 och har varit en inspirationskälla för massor av utvecklare som skapat applikationer och weblösningar för att efterlikna det Gibson kallade the Matrix (ja ni anar kanske någon annan som inspirerats av William Gibson).

Neuromancer är första boken i Sprawl-trilogin och utspelar sig i en snar och dystopisk framtid. Huvudrollsinnehavarna Molly och Case kastas in i ett maktspel långt utanför deras kontroll när artificiella intelligenser och jättelika konglomerat slåss sinsemellan. En stor del av det som händer utspelar sig just i the Matrix eftersom Case är en riktigt vass hacker.

Om man är intresserad av sci fi i allmänhet eller cyberpunk som fenomen är Neuromancer ett måste, har man inte läst den har man inte läst något. Dessutom är det en riktigt spännande bok.

El Choco är boken om Jonas Andersson, en 27-åring från Kungälv på västkusten som efter ett mindre begåvat val hamnar i ett Bolivianskt fängelse. Jonas väljer att försöka lösa sin skulder genom att smuggla knark från Bolivia till Sverige. Oturligt för honom så åker han dit och får sitt i det ökända fängelset El penal de San Pedro som ligger i Bolivias huvudstads La Paz på 3 600 meters höjd över havet.

Boken beskriver vistelsen i fängelset på ett mycket bra och intressant sätt, även om jag verkligen tycker synd om de som sitter där. Fängelset funkar inte som ett vanligt fängelse där man i alla fall får en cell och mat varje dag. Här kostar allt pengar och vakterna finns i princip bara utanför fängelset för att se till att inga fångar rymmer. Inne på fängelset är det djungelns lag som gäller.

För mig är det ofattbart att Jonas lyckas ta sig igenom tiden i fängelset. Visst de fördrev tiden med fotboll, tv och regras poker. Men att hur han lyckades klara av systemet där nere som svensk är imponerande och samtidigt faschinerande.

Boken är skriven av Markus Lutteman och det är hans första hans bok.

Jag tycker boken är mycket läsvärd och jag läste själv ut den på två kvällar. Rekommenderas varmt.

En av de bästa filmerna som jag, och mÃ¥nga med mig, har sett är det finstämda dramat “A beautiful mind”. Här fÃ¥r vi följa det asociala geniet John Nash genom hans missförstÃ¥dda liv. Han kunde knappt prata med en främmande kvinna, men han var briljant när det kom till matematik.

Hans enda riktiga anförvant var en jämnÃ¥rig man - som han själv hittat pÃ¥. Trots att vännen faktiskt bara är uppdiktad sÃ¥ blir han en alltmer naturlig karaktär även för tittaren, och deras relation, och de “hot” som uppstÃ¥r mot den är rörande.

Russel Crowe spelar Nash med precis den tillbakahållsamhet som krävs och Jennifer Connelly spelar hustrun som vill, men inte alltid kan, förstå.

Det finns säkerligen de som skulle säga att den här filmen är för långdragen, men om man kan förlåta den för det är det en sann filmupplevelse.

Jag sÃ¥g i helgen filmen Sicko av Michael Moore, mannen som tidigare gjort bland annat Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11. Ã…terigen tycker jag att Michael Moore lyckas göra en väldigt fängslande “dokumentär” om USA.

Denna gÃ¥ng handlar det som filmtiteln avslöjar om sjukvÃ¥rden i USA och hur världens rikaste land tar hand om sina sjuka. Eller snarare inte tar hand om. Man ska inte köpa allt rakt av dÃ¥ Michael Moore lägger mycket av sina egna värderingar i filmen, men den visar pÃ¥ ett “sjukt” bra sätt hur USAs sjukvÃ¥rd inte fungerar tillfredställande.

Det mest absurda är nog hur konstigt det blir med försäkringsbolagen vars huvudmål är att tjäna pengar avgör fullt ut hur sjuka/friska de amerikanska folket ska vara. Det är därför inte så förvånande att medellivslängden är lägre än i jämförbara  länder som Kanada och Storbritanien.

Jag tyckte det var en riktigt bra och intresant film som jag absolut rekommenderar er att se.

Filmen släpptes 2007 i Sverige och är 123 min lång och nominerades för en Oscar.

IgÃ¥r sÃ¥g jag Cloverfield, med förhÃ¥llandevis lÃ¥ga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer sÃ¥ har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och pÃ¥ sÃ¥ sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet sÃ¥ levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning pÃ¥ “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall nÃ¥gon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fÃ¥tt mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera fÃ¥r vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad pÃ¥ ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad nÃ¥gra dagar tidigare, och glimtarna frÃ¥n den blir förstÃ¥s en stor kontrast till vad som pÃ¥gÃ¥r i nutid, men förklarar ocksÃ¥ närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer - de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.

Igår såg jag en film som jag för en gångs skulle inte visste någonting alls om innan jag började titta på den: Gone baby gone.Lite oväntat är det Ben Affleck som har skrivit och regisserat den här stundtals mycket spännande filmen, och hans bror Casey Affleck gör huvudrollen som en privatdetektiv som försöker ta reda på vad som har hänt med en försvunnen femårig flicka. Till sin hjälp har han sin partner och tillika flickvän, väl spelad av Michelle Monaghan.Den här filmen påminner nästan lite om M. Night Shyamalans filmer (Sjätte sinnet, The village, Unbreakable), eftersom att slutet är förhållandevis oväntat. Det uppskattar jag mycket i en film; när den är steget före än en själv och man inte sitter och väntar på att det uppenbara ska hända. Den här filmen har ganska många karaktärer i sig och de är både välregisserade och duktiga på att förvalta sina roller. Flickan filmen utspelar sig omkring är fullständig bedårande, och de få scener där hon är med räcker för att man verkligen ska engagera sig i jakten efter henne.Morgan Freeman och Ed Harris gör båda stora roller, och även om de börjar bli lite till åren så är de fortfarande grymma på vad de gör. Filmen blev mycket väl mottagen av kritikerna, och i stort sett håller jag med dem.Det här är en film väl värd att se, om inte annat så på grund av de moraliska diskussioner den väcker. Mamman är nämligen allt utom lämplig; hon har tagit lån som hon inte kan betala tillbaka, hon dricker, tar droger, är frånvarande och tycks knappt sörja sin dotters försvinnande. Vad är då rätt och fel?

Skälet till att jag recenserar de här två filmerna i en och samma text beror på att de har så otroligt många likheter, när man ser bortom den exakta handlingen. För mig klingar båda rullarna svulstigt USA-patriotiskt nittiotal, och ibland är det så mycket vajande amerikanska flagor och smäktande stråkar att det är rent skrattretande. Men trots det, och trots att handlingen är allt utom trovärdig och trots att replikerna ofta är så överdrivna så kan man ändå de här filmerna utan och innan. Och på något sätt är det skäl nog att älska dem. Det gör mig inget att Bruce blickar bort i fjärran med de där stålögonen som man sett i ett otal filmer, eller att de order som ges i Independence Day skulle kunna vara tagna ur vilken skräpaction med låg budget som helst.

Jag menar “today we celebrate our Independence Day!”, fick mig att rysa när jag var tonÃ¥ring. Varför skulle det inte fortfarande vara en härlig scen att se, fast jag förmodligen skulle skaka pÃ¥ huvudet om jag sÃ¥g den för första gÃ¥ngen nu? Och även om mÃ¥nga skulle kalla Ben Affleck för en stolpig skÃ¥dis sÃ¥ gillar jag hans rara scener mot Liv Tyler.

Kort och gott: Det spelar ingen roll att man har sett allt som går att se i katastroffilms-genren. Det finns fortfarande härliga punchlines, coola förstörelsescener och snyftiga avsked som tåls att se hur många gånger som helst.

Häromdagen skulle jag och en kompis ha filmkväll. Vi satte pÃ¥ Oscarsbelönade och tillika hyllade “No Country For Old Men”, men kände efter en timmes ändlösa panoramasvepningar över en övergiven stäpp alternativt avrättningsscener att det inte riktigt var vÃ¥r sorts film. Vi gav “Sweeney Todd” ett försök istället, men blev lite för generade av att se Johnny Depp sjunga.

Jag skulle köpa cykel och göra massa andra viktiga ärenden dagen efter, sÃ¥ jag började tappa tÃ¥lamodet. Vi bestämde oss för att göra ett tredje och sista försök i och med filmen “Utlämnad”.

Det här var precis vad som passade oss för aftonen - en välspelad, aktuell rulle om några av de många effekter som 11/9-katastrofen resulterat i. I korta drag handlar filmen om en man som förs bort av auktorieter på oskäliga grunder under en flygresa, och de medel hans hustru tar till för att gå till botten med händelsen. Den behandlar bland annat tortyr och terrorism, vilket i allra högsta grad är relevanta ämnen på riktigt. I synnerhet lägger filmen vikt på att det inte alltid är så lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det finns alltid två sidor av varje historia, och den här filmen gör ett gott försök att berätta båda. Det blir ett intressant och välregisserat resultat där framför allt Meryl Streep och Reese Witherspoon briljerar. Men även Jake Gyllenhaal är bra som en luttrad agent på jakt efter sanningen.

Möjligen skulle filmen tjäna på att klippas ned tio eller femton minuter, men den är fortfarande väl värd att lägga ett par timmar på.

Den bok har på svenska en väldigt lång titel. Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor. Boktitlen beskriver väldigt bra vad boken handlar om. Freakonomics är en modern form av ekonomibok där nationalekonomen Steven Levitt och journalisten Stephen J. Dubner journalist tillsammans försöker slå hål på många av vår tids myter med hjälpt av väldigt intressant statistik, ekonomi, sunt förnuft och allmän matematik.

Vad är dödligast, en revolver eller en swimmingpool? Vad har sumobrottare och skollärare gemensamt? Varför bor cracklangare fortfarande hemma hos sina morsor? Hur viktigt är det egentligen med föräldrar? Detta är ett par av de frågeställningar, många väldigt kontroversiella, som författarna försöker ge ett svar på i boken.

Boken har blivit jättestor succé sedan den kom ut 2006 och har toppat diverse bästsäljarlistor i många länder. Jag rekommenderar varmt dig att läsa Freakonomics. Om inget annat så kommer den garanterat få dig att se på saker ganska annorlunda under en period.

Var nyligen på bio och såg filmen Vantage Point med bland annat Dennis Quaid, Matthew Fox, Forest Whitaker i huvudrollerna.

Filmen handlar om när den amerikanska presidenten blir skjuten under ett tal i Spanien. Det är som är lite annorlunda är att man får se filmen/attentatet ur 8 olika synvinklar. Man ser alltså samma händelse 8 gångar fast ur olika synvinklar.

Detta är ett ganska coolt sätt att se en film på även om det blev på gränsen till tjatigt de sista gångerna man såg samma scen igen. Filmen är ganska kort, runt 1,5 timme.

Totalt sett tycker jag att det är det en helt ok actionrulle som jag kan rekommendera att se. Om inte på bio, så i alla fall när den kommer på DVD.

Ett kul citat frÃ¥n filmen: “Whose the clown on two? Camera two are you gonna move or what? We’re here for the summit, not the sideshow! I swear its like training a freaking’ dog!”. Sägs att Rex Brooks när han är mindre nöjd med en av kameramännen som bevakar tillställningen där presidenten senare blir skjuten.