Såg en riktigt usel skräckfilm för någon vecka sedan; den amerikanska versionen av den klassiska japanska skräckfilmen “One missed call”. Jag hade sett en trailer som var förhållandevis välgjord, så mina förväntningar var högre än de borde ha varit. Dessutom gillar jag båda huvudskådespelarna, Shannyn Sossamon och Edward Burns. Men tyvärr spelade ingen av dem, särskilt han, inte vidare bra och manuset var hopplöst. Det är liksom inget särskilt läskigt med att det ringer någon från ett okänt telefonnummer, det är 2008 liksom.

Men det finns en del bra amerikanska remakes av japanska filmer, så som den först The Ring till exempel!

Den långa svansen (engelska Long Tail) är nummer ett begrepp som fler och fler pratar om. Long tail är ett begrepp som myntatats av den amerikanska chefredaktören för tidskriften Wired och numera författaren, Chris Anderson. Begreppet “The Long Tail” nämndes först i en artikel i tidningen Wired i oktober 2004.

I korthet betyder the Long Tail att internet möjliggör försäljning av produkter som tidigare sålde väldigt dåligt och som inte gick att sälja på grund av för låga volymer.

Chris Anderson hävdar att genom Internets genombrott så finns där en väldigt ljus framtid även för dessa produkter som säljer i låga volymer. Anledningen är att Internet innebär väldigt  låga eller i vissa fall inga lagerhållningskostnader alls.

Chris Anderson hävdar även att det sammanlagda värdet av dessa produkter som endast säljer i små volymer (vilket är The Long Tail) kan vara lika stort som värdet storsäljare.

Chris Anderson gav senare även ut en bok som heter “The Long Tail : Why the Future of Business Is Selling Less of More”. Denna kom ut 2006 och på svenska våren 2007.

The Long Tail har blivit en klassiker och nästan en “must read” för marknadsförare och internetmänniskor.

Jag har läst den och kan varmt rekommendera boken. Den bidrar med ganska mycket intressanta insikter och som så många amerikanska business böcker är den skriven på ett lättläst och roligt sätt.

Lonely Planet är bland de bästa investeringar jag gjort alla kategorier. Har numera mer eller mindre som vana att alltid köpa en Lonely Planet innan jag besöker ett nytt land eller stad. Det känns som att det räcker med att man hittar ett bra tips för att det ska vara värt det.

Framförallt tycker jag att man undviker typiska turistmisstag om man använder böckerna. Ska man besöka något som är väldigt populärt bland turister kan det vara värt att kolla upp i Lonely Planet vad det ska kosta, när man ska vara där för att undvika jättelånga köer och vad man inte ska missa.

Senaste Lonely Planet jag införskaffat är en för USA och en för Californien. Både kommer väl till pass på vår roadtrip längs USAs västkust som vi ska ut på i sommar.  De böckerna kommer garanterat vara sönderbläddrade innan resan når sitt slut.

Den nya versionen av Dr Jekyll and Mr Hyde med Dougray Scott i huvudrollen är väl ungefär vad man kan vänta sig att få. En inte allt för häpnadsväckande film där Dr Jekyll precis som tidigare experimenterat och med jämna mellanrum förvandlas till Mr Hyde. Ok, den är ganska snygg men mycket mer än så är det inte. Jag skulle inte uppmana någon att springa iväg för att hyra den. Regissören Paolo Barzman har visserligen gjort ett bra jobb men storyn är ju fortfarande bara Dr Jekyll and Mr Hyde, något som faktiskt från början inte var särskilt intressant och att se det igen 2008 gör det inte bättre.

Det grundläggande misstaget som gjorts är att den är någonstans mitt emellan thriller och action. Det ger det något lama resultatet att det faktiskt är varken eller. Mr Hyde dyker med jämna mellanrum upp och mördar någon medan Dr Jekyll har ångest.

I lördags såg jag Blood Diamond för andra gången och blev påmind av hur bra jag tycker filmen är. Dock hade jag glömt hur hemsk den stundtals är. Filmen målar upp en helt vidrig och sjuk bild av hur det funkar i många afrikanska länder. Bilden är säkert i mångt och mycket sann vilket gör det än värre.

Det som utspelar sig i Sierra Leone i filmen känns väldig nära allt det hemska som hänt i Rwanda och andra afrikanska länder de senaste åren.

Förutom att filmen ger en hemsk bild av konsekvenserna av handeln med olagliga diamanter är det filmen ett bra äventyrsdrama. Leonardo DeCaprio som historiskt sett inte varit en av mina favoriter gör en i mitt tycke en väldigt bra insats i filmen.  Han spelare en diamantsmugglare som är född i Zimbabwe och gör det på ett mycket trovärdigt sett.

Om ni inte redan har sett Blood Diamond så rekommenderar jag varmt er alla att se filmen.

Några gånger per århundrade skrivs det böcker som ändrar hur vi ser på världen. En av de böcker som haft sådan påverkan men som inte riktigt fått erkännande för det är William Gibsons Neuromancer (hela trilogin faktiskt). Neuromancer är grunden i Cyberpunk-kulturen som blommade, åtminstone lite under nittiotalet. Neuromancer och dess efterföljare; Count Zero och Mona Lisa Overdrive såg på Internet på ett sätt som ingen annan sett det förut. Särskilt spännande blir det när man förstår att boken skrevs innan Internet fanns i någon egentlig mening. Boken som skrevs av Gibson 1984 och har varit en inspirationskälla för massor av utvecklare som skapat applikationer och weblösningar för att efterlikna det Gibson kallade the Matrix (ja ni anar kanske någon annan som inspirerats av William Gibson).

Neuromancer är första boken i Sprawl-trilogin och utspelar sig i en snar och dystopisk framtid. Huvudrollsinnehavarna Molly och Case kastas in i ett maktspel långt utanför deras kontroll när artificiella intelligenser och jättelika konglomerat slåss sinsemellan. En stor del av det som händer utspelar sig just i the Matrix eftersom Case är en riktigt vass hacker.

Om man är intresserad av sci fi i allmänhet eller cyberpunk som fenomen är Neuromancer ett måste, har man inte läst den har man inte läst något. Dessutom är det en riktigt spännande bok.

El Choco är boken om Jonas Andersson, en 27-åring från Kungälv på västkusten som efter ett mindre begåvat val hamnar i ett Bolivianskt fängelse. Jonas väljer att försöka lösa sin skulder genom att smuggla knark från Bolivia till Sverige. Oturligt för honom så åker han dit och får sitt i det ökända fängelset El penal de San Pedro som ligger i Bolivias huvudstads La Paz på 3 600 meters höjd över havet.

Boken beskriver vistelsen i fängelset på ett mycket bra och intressant sätt, även om jag verkligen tycker synd om de som sitter där. Fängelset funkar inte som ett vanligt fängelse där man i alla fall får en cell och mat varje dag. Här kostar allt pengar och vakterna finns i princip bara utanför fängelset för att se till att inga fångar rymmer. Inne på fängelset är det djungelns lag som gäller.

För mig är det ofattbart att Jonas lyckas ta sig igenom tiden i fängelset. Visst de fördrev tiden med fotboll, tv och regras poker. Men att hur han lyckades klara av systemet där nere som svensk är imponerande och samtidigt faschinerande.

Boken är skriven av Markus Lutteman och det är hans första hans bok.

Jag tycker boken är mycket läsvärd och jag läste själv ut den på två kvällar. Rekommenderas varmt.

En av de bästa filmerna som jag, och många med mig, har sett är det finstämda dramat “A beautiful mind”. Här får vi följa det asociala geniet John Nash genom hans missförstådda liv. Han kunde knappt prata med en främmande kvinna, men han var briljant när det kom till matematik.

Hans enda riktiga anförvant var en jämnårig man - som han själv hittat på. Trots att vännen faktiskt bara är uppdiktad så blir han en alltmer naturlig karaktär även för tittaren, och deras relation, och de “hot” som uppstår mot den är rörande.

Russel Crowe spelar Nash med precis den tillbakahållsamhet som krävs och Jennifer Connelly spelar hustrun som vill, men inte alltid kan, förstå.

Det finns säkerligen de som skulle säga att den här filmen är för långdragen, men om man kan förlåta den för det är det en sann filmupplevelse.

Jag såg i helgen filmen Sicko av Michael Moore, mannen som tidigare gjort bland annat Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11. Återigen tycker jag att Michael Moore lyckas göra en väldigt fängslande “dokumentär” om USA.

Denna gång handlar det som filmtiteln avslöjar om sjukvården i USA och hur världens rikaste land tar hand om sina sjuka. Eller snarare inte tar hand om. Man ska inte köpa allt rakt av då Michael Moore lägger mycket av sina egna värderingar i filmen, men den visar på ett “sjukt” bra sätt hur USAs sjukvård inte fungerar tillfredställande.

Det mest absurda är nog hur konstigt det blir med försäkringsbolagen vars huvudmål är att tjäna pengar avgör fullt ut hur sjuka/friska de amerikanska folket ska vara. Det är därför inte så förvånande att medellivslängden är lägre än i jämförbara  länder som Kanada och Storbritanien.

Jag tyckte det var en riktigt bra och intresant film som jag absolut rekommenderar er att se.

Filmen släpptes 2007 i Sverige och är 123 min lång och nominerades för en Oscar.

Igår såg jag Cloverfield, med förhållandevis låga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer så har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och på så sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet så levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning på “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall någon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fått mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera får vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad på ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad några dagar tidigare, och glimtarna från den blir förstås en stor kontrast till vad som pågår i nutid, men förklarar också närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer - de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.