Cloverfield

Igår såg jag Cloverfield, med förhållandevis låga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer så har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och på så sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet så levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning på “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall någon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fått mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera får vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad på ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad några dagar tidigare, och glimtarna från den blir förstås en stor kontrast till vad som pågår i nutid, men förklarar också närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer – de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.

Tags: , , ,