Cloverfield

IgÃ¥r sÃ¥g jag Cloverfield, med förhÃ¥llandevis lÃ¥ga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer sÃ¥ har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och pÃ¥ sÃ¥ sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet sÃ¥ levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning pÃ¥ “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall nÃ¥gon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fÃ¥tt mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera fÃ¥r vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad pÃ¥ ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad nÃ¥gra dagar tidigare, och glimtarna frÃ¥n den blir förstÃ¥s en stor kontrast till vad som pÃ¥gÃ¥r i nutid, men förklarar ocksÃ¥ närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer - de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.

Tags: cloverfield, horror, katastroffilm, sci-fi