Filmer

Hairspray

Såg Hairspray häromdagen. Trailern var väldigt härlig så jag hade ganska höga förväntningar. Den var kanske inte fullt så bra som jag hade hoppats på, men nog var det en skön film.

Favoriten var en överviktig John Travolta som beskäftig mamma. Kul också att en annan gammal Grease-veteran, Michelle Pfeiffer, medverkade i filmen. Hon gjorde inte en enda filmroll mellan 2002 och 2007, så det är roligt att se att hon är tillbaka. Ingen kan spela bitter femme fatale som hon…

Hairspray är en musikal som gjorts som film en gång tidigare, och då med bland andra Ricki Lake i rollerna. Den här gången har filmen dock en modernare touch, trots att den utspelas 1962. Rollistan är full av gamla och nya stora namn, t. ex Christopher Walken, Zac Efron, James Marsden, Amanda Bynes, Queen Latifah och förstås Travolta och Pfeiffer.

Huvudpersonen och tillika berättaren är Tracy Turnblad som med outsinlig entusiasm och ljus sångröst försöker få sexitotalets Baltimore att bli mer integrerat och tolerant. Med sig har hon vänner och familjemedlemmar som i huvudsak stöttar henne, men hon hittar också fiender i elaka programledare, deras döttrar och trångsinta klasskompisar. De här eleverna har dock inte dygdiga saker som renlevnad, sparande eller utbildning i huvudet, utan sång.

Filmens tema är överlag glatt och väldigt inbjudande. När eftertexterna rullar har man en känsla av att vilja vara mer förstående mot sin omgivning, och helst gärna vara det sjungandes…

Christopher Walken är sig lik, både när han har sina svaga scener och sina starka. De flesta filmer blir bättre med honom i rollistan anser jag, och även huvudrollen spelas väldigt bra av nykomlingen Nikki Blonsky.

Det verkade som om det var väldigt kul att spela in den här filmen. Men stackars John Travolta fick sitta i make up fyra timmar (!) varje dag för att transformeras till Tracys mamma; Edna Turnblad. Vid ett tillfälle under inspelningen hade han börjat sjunga ”Summer lovin’” från Grease, vilket gjorde hans unga motspelare så till sig att de började sms:a alla sina kompisar för att berätta vad som pågick.

Det må vara hänt att den här filmen inte passar alla, exempelvis den som inte har tålamod med musikaler. Men trots att det är en hel del – oftast mycket humoristiskt – sjungande, så finns det flera scener med vanlig dialog. Och även den som inte är förtjust i klassiska musikaler bör ge den här en chans, om inte annat för att se John Travolta gläfsa om dåliga strykjärn iklädd tjugo kilo mer än vanligt. Och klänning.

Rambo

John Rambos (Sylvester Stallones) stilla liv i sydostasien avbryts av hjälparbetare som vill ha hans hjälp att ta sig in i Burma. Ytterst motvilligt går den numer ganska gamle Rambo med på att frakta hjälparbetarna uppför den flod han befinner sig vid som leder in i Burma. Efter en hel del krångel och folk som blir tillfångatanga/försvinner bestämmer sig John Rambo för att följa med en hoper med galna legosoldater för att rädda dem.

Rambo är inte alls en så dålig film som man väntar sig. Den är förstås ingen fantastisk filmupplevelse och det tar inte mer än någon minut innan första personen skjuts ihjäl men den är inte i närheten så dålig som tvåan. Det känns också väldigt aktuellt att man valt att förlägga filmen i Burma. Det är trots aktualiteten inte värt att gå och se filmen.

Donnie Darko

Jag ljög om att ha sett Donnie Darko. Jag ville helt enkelt inte se den. Som anställd i en förortsbelägen videobutik hade jag sett fodralet många gånger nog för att anse mig veta att det här var en banal halvskräckis med sega skådespelare. Så när en vän bad mig att se den sa jag att jag redan hade gjort det. Men när han testade mig var det uppenbart att jag inte talade sanning, och hans frågor i sig var intressanta nog för att jag skulle gå med på att ge filmen ett försök. Efteråt var jag tankfull, men inte hemskt berörd. Det var inte förrän under veckorna efteråt som jag började påverkas av den 113 minuter långa filmen. Den har en stor skara fans i indiekulturen, och det finns mängder av forum, FAQ’s och bloggar som behandlar frågorna som Donnie Darko väcker. Efter att ha läst flera av dessa och sedan sett filmen igen, var jag minst sagt engagerad.

I korta drag handlar filmen om en ung man, Donnie, som jagas av vanföreställningar om karaktären Frank, som ger honom olika uppmaningar. Det blir tidigt klart för Donnie att han måste stoppa världen från att upphöra, och trots att det kan låta som en fånig grund för en film är handlingen finstämd och suggestiv. Det är behagligt att för en gångs skull se en film där det inte är helt självklart vem som är ond och vem som är god, och fortfarande när eftertexterna rullar vet man inte säkert vad som egentligen hände. I flera av scenerna är det oklart huruvida det som pågår är dröm eller verklighet. Regissören har senare uttalat att man bör betrakta Donnie Darko på samma sätt som man betraktar konst; det finns inga uppenbara svar, bara tolkningar.

Enligt min tolkning är det här en historia om konceptet tid. Huvudpersonen är mycket rädd för att dö, samtidigt som han fascineras av tidföljd. Går det att förflytta sig i tiden, om än bara ur ett abstrakt perspektiv? Hur kan man gottgöra för det som andra, eller man själv, har gjort? Medan tittarna får följa Donnie Darko genom förälskelse, skolgång och familjeliv ställs många intressanta frågor. Dialogen är rapp och stundtals väldigt rolig, men ibland kan det nästan bli lite för filosofiskt. Soundtracket består av precis den sortens melankoliska och missförstådda musik som anstår sig en indiefilm och skådespelare som Jake Gyllenhaal och Drew Barrymore gör grymma rollprestationer. De är vanligtvis kända för mer konventionella filmer och därför är det kul att se dem i en produktion som hade en mycket liten budget och fortfarande nu inte har en särskild stor publik.

Jag kan förstå den som tycker att Donnie Darko balanserar lite för nära gränsen för vad som är trovärdigt, men om man förlåter filmen för det kan man få en rätt otrolig tittarupplevelse.

“The secret history” av Donna Tartt

Jag är uppvuxen i en familj som helgar läsning. Historier, biblioteksbesök och slitna böcker har kantat min uppväxt på gott och ont. Men bland alla romantiska berättelser, alla deckare och skräckromaner har ingen bok kommit åt mig så som ”The Secret History” av författarinnan Donna Tartt.

Det var en märklig läsupplevelse. Jag hade inga höga tankar om boken, utan drevs till att läsa den av ren tristess. Inledningen var halvdan och jag slarvade bort pocketen mitt i läsningen så att jag fick fortsätta läsa på engelska, trots att jag börjat läsa på svenska. Men redan efter tjugotalet sidor var jag gripen av historien, och i synnerhet det språk med vilket den var berättad. Tartt kan beskriva en övergiven skolgård i slutet av februari med en så bitterljuv exakthet att det känns ända in i märgen. Och karaktärerna hinner bli så komplexa under läsningens gång att det är som att man inte bara kände dem, men faktiskt skrämdes av dem. Historien är en mörk skildring av hur fel det kan gå när unga människor har fått lite för mycket bildning och lite för lite kärlek.

Berättaren är Richard Papen, en uttråkad amerikansk grabb från en sovande förort, som lyckas hamna på en exklusiv internatskola. Från att ha levt ett arbetarklassliv möts han nu av ett folk som lever för limousiner, aktier, snobbism, aristokrati och profit. Här hamnar han också i lag med fem andra elever som, under vägledningen av en genial men excentrisk lärare, praktiskt taget lever i en antik tid. De klär sig avvikande men med högsta integritet, de är vackra men iskalla, belästa men uttråkade. Föräldrarna är avlägsna och samhället ointresserade. Alltmedan Richard dras in i de andra elevernas synsätt och livsstil börjar han förstå att saker och ting är långt ifrån hur de ser ut. Och än värre, han börjar färgas av sitt umgänge och deras inställning. Skolmiljön är en skarp kontrast till deras fritid och det finns flera utläggningar från skolscenerna om grekisk historia och kultur. De sex eleverna bildar tillsammans en fristående klass, och det är inom ramarna för den som problemen gror. En av dem, som kallas för Bunny, gör sig ovän med samtliga de andra genom att vara bortskämd, högljudd och hotfull. Konsekvenserna av det blir fatala och faktum är att redan i bokens första rad annonseras Bunnys död.

Ett stycke i boken handlar om hur mycket Richard älskar det grekiska språket, och varför han gör det. Han menar att grekiska är ett språk så långt ifrån oskyldighet och så besatt av handling och utveckling att det enda som till slut återstår är ett obönhörligt slut. De raderna hade likaväl kunnat vara en beskrivning av boken i sig; hur något eskalerar till dess att det enbart kan utmynna i en katastrof.

Samtidigt som författaren är dramatisk och nyfiken i sitt berättande, glimmar språket av detaljerade scener likaväl som krassa iakttagelser. Det här är Donna Tartts debutroman, men det hade lika gärna kunnat vara verket som krönte en lång författarkarriär.