Filmer

One missed call

Såg en riktigt usel skräckfilm för någon vecka sedan; den amerikanska versionen av den klassiska japanska skräckfilmen “One missed call”. Jag hade sett en trailer som var förhållandevis välgjord, så mina förväntningar var högre än de borde ha varit. Dessutom gillar jag båda huvudskådespelarna, Shannyn Sossamon och Edward Burns. Men tyvärr spelade ingen av dem, särskilt han, inte vidare bra och manuset var hopplöst. Det är liksom inget särskilt läskigt med att det ringer någon från ett okänt telefonnummer, det är 2008 liksom.

Men det finns en del bra amerikanska remakes av japanska filmer, så som den först The Ring till exempel!

Dr Jekyll and Mr Hyde (2008)

Den nya versionen av Dr Jekyll and Mr Hyde med Dougray Scott i huvudrollen är väl ungefär vad man kan vänta sig att få. En inte allt för häpnadsväckande film där Dr Jekyll precis som tidigare experimenterat och med jämna mellanrum förvandlas till Mr Hyde. Ok, den är ganska snygg men mycket mer än så är det inte. Jag skulle inte uppmana någon att springa iväg för att hyra den. Regissören Paolo Barzman har visserligen gjort ett bra jobb men storyn är ju fortfarande bara Dr Jekyll and Mr Hyde, något som faktiskt från början inte var särskilt intressant och att se det igen 2008 gör det inte bättre.

Det grundläggande misstaget som gjorts är att den är någonstans mitt emellan thriller och action. Det ger det något lama resultatet att det faktiskt är varken eller. Mr Hyde dyker med jämna mellanrum upp och mördar någon medan Dr Jekyll har ångest.

Blood Diamond för andra gången

I lördags såg jag Blood Diamond för andra gången och blev påmind av hur bra jag tycker filmen är. Dock hade jag glömt hur hemsk den stundtals är. Filmen målar upp en helt vidrig och sjuk bild av hur det funkar i många afrikanska länder. Bilden är säkert i mångt och mycket sann vilket gör det än värre.

Det som utspelar sig i Sierra Leone i filmen känns väldig nära allt det hemska som hänt i Rwanda och andra afrikanska länder de senaste åren.

Förutom att filmen ger en hemsk bild av konsekvenserna av handeln med olagliga diamanter är det filmen ett bra äventyrsdrama. Leonardo DeCaprio som historiskt sett inte varit en av mina favoriter gör en i mitt tycke en väldigt bra insats i filmen.  Han spelare en diamantsmugglare som är född i Zimbabwe och gör det på ett mycket trovärdigt sett.

Om ni inte redan har sett Blood Diamond så rekommenderar jag varmt er alla att se filmen.

A beautiful mind

En av de bästa filmerna som jag, och många med mig, har sett är det finstämda dramat “A beautiful mind”. Här får vi följa det asociala geniet John Nash genom hans missförstådda liv. Han kunde knappt prata med en främmande kvinna, men han var briljant när det kom till matematik.

Hans enda riktiga anförvant var en jämnårig man – som han själv hittat på. Trots att vännen faktiskt bara är uppdiktad så blir han en alltmer naturlig karaktär även för tittaren, och deras relation, och de “hot” som uppstår mot den är rörande.

Russel Crowe spelar Nash med precis den tillbakahållsamhet som krävs och Jennifer Connelly spelar hustrun som vill, men inte alltid kan, förstå.

Det finns säkerligen de som skulle säga att den här filmen är för långdragen, men om man kan förlåta den för det är det en sann filmupplevelse.

Sicko – en sjuk beskrivning av USA

Jag såg i helgen filmen Sicko av Michael Moore, mannen som tidigare gjort bland annat Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11. Återigen tycker jag att Michael Moore lyckas göra en väldigt fängslande “dokumentär” om USA.

Denna gång handlar det som filmtiteln avslöjar om sjukvården i USA och hur världens rikaste land tar hand om sina sjuka. Eller snarare inte tar hand om. Man ska inte köpa allt rakt av då Michael Moore lägger mycket av sina egna värderingar i filmen, men den visar på ett “sjukt” bra sätt hur USAs sjukvård inte fungerar tillfredställande.

Det mest absurda är nog hur konstigt det blir med försäkringsbolagen vars huvudmål är att tjäna pengar avgör fullt ut hur sjuka/friska de amerikanska folket ska vara. Det är därför inte så förvånande att medellivslängden är lägre än i jämförbara  länder som Kanada och Storbritanien.

Jag tyckte det var en riktigt bra och intresant film som jag absolut rekommenderar er att se.

Filmen släpptes 2007 i Sverige och är 123 min lång och nominerades för en Oscar.

Cloverfield

Igår såg jag Cloverfield, med förhållandevis låga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer så har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och på så sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet så levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning på “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall någon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fått mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera får vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad på ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad några dagar tidigare, och glimtarna från den blir förstås en stor kontrast till vad som pågår i nutid, men förklarar också närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer – de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.

Gone baby gone

Igår såg jag en film som jag för en gångs skulle inte visste någonting alls om innan jag började titta på den: Gone baby gone.Lite oväntat är det Ben Affleck som har skrivit och regisserat den här stundtals mycket spännande filmen, och hans bror Casey Affleck gör huvudrollen som en privatdetektiv som försöker ta reda på vad som har hänt med en försvunnen femårig flicka. Till sin hjälp har han sin partner och tillika flickvän, väl spelad av Michelle Monaghan.Den här filmen påminner nästan lite om M. Night Shyamalans filmer (Sjätte sinnet, The village, Unbreakable), eftersom att slutet är förhållandevis oväntat. Det uppskattar jag mycket i en film; när den är steget före än en själv och man inte sitter och väntar på att det uppenbara ska hända. Den här filmen har ganska många karaktärer i sig och de är både välregisserade och duktiga på att förvalta sina roller. Flickan filmen utspelar sig omkring är fullständig bedårande, och de få scener där hon är med räcker för att man verkligen ska engagera sig i jakten efter henne.Morgan Freeman och Ed Harris gör båda stora roller, och även om de börjar bli lite till åren så är de fortfarande grymma på vad de gör. Filmen blev mycket väl mottagen av kritikerna, och i stort sett håller jag med dem.Det här är en film väl värd att se, om inte annat så på grund av de moraliska diskussioner den väcker. Mamman är nämligen allt utom lämplig; hon har tagit lån som hon inte kan betala tillbaka, hon dricker, tar droger, är frånvarande och tycks knappt sörja sin dotters försvinnande. Vad är då rätt och fel?

Independence Day och Armageddon

Skälet till att jag recenserar de här två filmerna i en och samma text beror på att de har så otroligt många likheter, när man ser bortom den exakta handlingen. För mig klingar båda rullarna svulstigt USA-patriotiskt nittiotal, och ibland är det så mycket vajande amerikanska flagor och smäktande stråkar att det är rent skrattretande. Men trots det, och trots att handlingen är allt utom trovärdig och trots att replikerna ofta är så överdrivna så kan man ändå de här filmerna utan och innan. Och på något sätt är det skäl nog att älska dem. Det gör mig inget att Bruce blickar bort i fjärran med de där stålögonen som man sett i ett otal filmer, eller att de order som ges i Independence Day skulle kunna vara tagna ur vilken skräpaction med låg budget som helst.

Jag menar “today we celebrate our Independence Day!”, fick mig att rysa när jag var tonåring. Varför skulle det inte fortfarande vara en härlig scen att se, fast jag förmodligen skulle skaka på huvudet om jag såg den för första gången nu? Och även om många skulle kalla Ben Affleck för en stolpig skådis så gillar jag hans rara scener mot Liv Tyler.

Kort och gott: Det spelar ingen roll att man har sett allt som går att se i katastroffilms-genren. Det finns fortfarande härliga punchlines, coola förstörelsescener och snyftiga avsked som tåls att se hur många gånger som helst.

Utlämnad

Häromdagen skulle jag och en kompis ha filmkväll. Vi satte på Oscarsbelönade och tillika hyllade “No Country For Old Men”, men kände efter en timmes ändlösa panoramasvepningar över en övergiven stäpp alternativt avrättningsscener att det inte riktigt var vår sorts film. Vi gav “Sweeney Todd” ett försök istället, men blev lite för generade av att se Johnny Depp sjunga.

Jag skulle köpa cykel och göra massa andra viktiga ärenden dagen efter, så jag började tappa tålamodet. Vi bestämde oss för att göra ett tredje och sista försök i och med filmen “Utlämnad”.

Det här var precis vad som passade oss för aftonen – en välspelad, aktuell rulle om några av de många effekter som 11/9-katastrofen resulterat i. I korta drag handlar filmen om en man som förs bort av auktorieter på oskäliga grunder under en flygresa, och de medel hans hustru tar till för att gå till botten med händelsen. Den behandlar bland annat tortyr och terrorism, vilket i allra högsta grad är relevanta ämnen på riktigt. I synnerhet lägger filmen vikt på att det inte alltid är så lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det finns alltid två sidor av varje historia, och den här filmen gör ett gott försök att berätta båda. Det blir ett intressant och välregisserat resultat där framför allt Meryl Streep och Reese Witherspoon briljerar. Men även Jake Gyllenhaal är bra som en luttrad agent på jakt efter sanningen.

Möjligen skulle filmen tjäna på att klippas ned tio eller femton minuter, men den är fortfarande väl värd att lägga ett par timmar på.

Vantage point

Var nyligen på bio och såg filmen Vantage Point med bland annat Dennis Quaid, Matthew Fox, Forest Whitaker i huvudrollerna.

Filmen handlar om när den amerikanska presidenten blir skjuten under ett tal i Spanien. Det är som är lite annorlunda är att man får se filmen/attentatet ur 8 olika synvinklar. Man ser alltså samma händelse 8 gångar fast ur olika synvinklar.

Detta är ett ganska coolt sätt att se en film på även om det blev på gränsen till tjatigt de sista gångerna man såg samma scen igen. Filmen är ganska kort, runt 1,5 timme.

Totalt sett tycker jag att det är det en helt ok actionrulle som jag kan rekommendera att se. Om inte på bio, så i alla fall när den kommer på DVD.

Ett kul citat från filmen: “Whose the clown on two? Camera two are you gonna move or what? We’re here for the summit, not the sideshow! I swear its like training a freaking’ dog!”. Sägs att Rex Brooks när han är mindre nöjd med en av kameramännen som bevakar tillställningen där presidenten senare blir skjuten.