Filmer

Igår såg jag en film som jag för en gångs skulle inte visste någonting alls om innan jag började titta på den: Gone baby gone.Lite oväntat är det Ben Affleck som har skrivit och regisserat den här stundtals mycket spännande filmen, och hans bror Casey Affleck gör huvudrollen som en privatdetektiv som försöker ta reda på vad som har hänt med en försvunnen femårig flicka. Till sin hjälp har han sin partner och tillika flickvän, väl spelad av Michelle Monaghan.Den här filmen påminner nästan lite om M. Night Shyamalans filmer (Sjätte sinnet, The village, Unbreakable), eftersom att slutet är förhållandevis oväntat. Det uppskattar jag mycket i en film; när den är steget före än en själv och man inte sitter och väntar på att det uppenbara ska hända. Den här filmen har ganska många karaktärer i sig och de är både välregisserade och duktiga på att förvalta sina roller. Flickan filmen utspelar sig omkring är fullständig bedårande, och de få scener där hon är med räcker för att man verkligen ska engagera sig i jakten efter henne.Morgan Freeman och Ed Harris gör båda stora roller, och även om de börjar bli lite till åren så är de fortfarande grymma på vad de gör. Filmen blev mycket väl mottagen av kritikerna, och i stort sett håller jag med dem.Det här är en film väl värd att se, om inte annat så på grund av de moraliska diskussioner den väcker. Mamman är nämligen allt utom lämplig; hon har tagit lån som hon inte kan betala tillbaka, hon dricker, tar droger, är frånvarande och tycks knappt sörja sin dotters försvinnande. Vad är då rätt och fel?

Skälet till att jag recenserar de här två filmerna i en och samma text beror på att de har så otroligt många likheter, när man ser bortom den exakta handlingen. För mig klingar båda rullarna svulstigt USA-patriotiskt nittiotal, och ibland är det så mycket vajande amerikanska flagor och smäktande stråkar att det är rent skrattretande. Men trots det, och trots att handlingen är allt utom trovärdig och trots att replikerna ofta är så överdrivna så kan man ändå de här filmerna utan och innan. Och på något sätt är det skäl nog att älska dem. Det gör mig inget att Bruce blickar bort i fjärran med de där stålögonen som man sett i ett otal filmer, eller att de order som ges i Independence Day skulle kunna vara tagna ur vilken skräpaction med låg budget som helst.

Jag menar “today we celebrate our Independence Day!”, fick mig att rysa när jag var tonåring. Varför skulle det inte fortfarande vara en härlig scen att se, fast jag förmodligen skulle skaka på huvudet om jag såg den för första gången nu? Och även om många skulle kalla Ben Affleck för en stolpig skådis så gillar jag hans rara scener mot Liv Tyler.

Kort och gott: Det spelar ingen roll att man har sett allt som går att se i katastroffilms-genren. Det finns fortfarande härliga punchlines, coola förstörelsescener och snyftiga avsked som tåls att se hur många gånger som helst.

Häromdagen skulle jag och en kompis ha filmkväll. Vi satte på Oscarsbelönade och tillika hyllade “No Country For Old Men”, men kände efter en timmes ändlösa panoramasvepningar över en övergiven stäpp alternativt avrättningsscener att det inte riktigt var vår sorts film. Vi gav “Sweeney Todd” ett försök istället, men blev lite för generade av att se Johnny Depp sjunga.

Jag skulle köpa cykel och göra massa andra viktiga ärenden dagen efter, så jag började tappa tålamodet. Vi bestämde oss för att göra ett tredje och sista försök i och med filmen “Utlämnad”.

Det här var precis vad som passade oss för aftonen - en välspelad, aktuell rulle om några av de många effekter som 11/9-katastrofen resulterat i. I korta drag handlar filmen om en man som förs bort av auktorieter på oskäliga grunder under en flygresa, och de medel hans hustru tar till för att gå till botten med händelsen. Den behandlar bland annat tortyr och terrorism, vilket i allra högsta grad är relevanta ämnen på riktigt. I synnerhet lägger filmen vikt på att det inte alltid är så lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det finns alltid två sidor av varje historia, och den här filmen gör ett gott försök att berätta båda. Det blir ett intressant och välregisserat resultat där framför allt Meryl Streep och Reese Witherspoon briljerar. Men även Jake Gyllenhaal är bra som en luttrad agent på jakt efter sanningen.

Möjligen skulle filmen tjäna på att klippas ned tio eller femton minuter, men den är fortfarande väl värd att lägga ett par timmar på.

Var nyligen på bio och såg filmen Vantage Point med bland annat Dennis Quaid, Matthew Fox, Forest Whitaker i huvudrollerna.

Filmen handlar om när den amerikanska presidenten blir skjuten under ett tal i Spanien. Det är som är lite annorlunda är att man får se filmen/attentatet ur 8 olika synvinklar. Man ser alltså samma händelse 8 gångar fast ur olika synvinklar.

Detta är ett ganska coolt sätt att se en film på även om det blev på gränsen till tjatigt de sista gångerna man såg samma scen igen. Filmen är ganska kort, runt 1,5 timme.

Totalt sett tycker jag att det är det en helt ok actionrulle som jag kan rekommendera att se. Om inte på bio, så i alla fall när den kommer på DVD.

Ett kul citat från filmen: “Whose the clown on two? Camera two are you gonna move or what? We’re here for the summit, not the sideshow! I swear its like training a freaking’ dog!”. Sägs att Rex Brooks när han är mindre nöjd med en av kameramännen som bevakar tillställningen där presidenten senare blir skjuten.

Såg Hairspray häromdagen. Trailern var väldigt härlig så jag hade ganska höga förväntningar. Den var kanske inte fullt så bra som jag hade hoppats på, men nog var det en skön film.

Favoriten var en överviktig John Travolta som beskäftig mamma. Kul också att en annan gammal Grease-veteran, Michelle Pfeiffer, medverkade i filmen. Hon gjorde inte en enda filmroll mellan 2002 och 2007, så det är roligt att se att hon är tillbaka. Ingen kan spela bitter femme fatale som hon…

Hairspray är en musikal som gjorts som film en gång tidigare, och då med bland andra Ricki Lake i rollerna. Den här gången har filmen dock en modernare touch, trots att den utspelas 1962. Rollistan är full av gamla och nya stora namn, t. ex Christopher Walken, Zac Efron, James Marsden, Amanda Bynes, Queen Latifah och förstås Travolta och Pfeiffer.

Huvudpersonen och tillika berättaren är Tracy Turnblad som med outsinlig entusiasm och ljus sångröst försöker få sexitotalets Baltimore att bli mer integrerat och tolerant. Med sig har hon vänner och familjemedlemmar som i huvudsak stöttar henne, men hon hittar också fiender i elaka programledare, deras döttrar och trångsinta klasskompisar. De här eleverna har dock inte dygdiga saker som renlevnad, sparande eller utbildning i huvudet, utan sång.

Filmens tema är överlag glatt och väldigt inbjudande. När eftertexterna rullar har man en känsla av att vilja vara mer förstående mot sin omgivning, och helst gärna vara det sjungandes…

Christopher Walken är sig lik, både när han har sina svaga scener och sina starka. De flesta filmer blir bättre med honom i rollistan anser jag, och även huvudrollen spelas väldigt bra av nykomlingen Nikki Blonsky.

Det verkade som om det var väldigt kul att spela in den här filmen. Men stackars John Travolta fick sitta i make up fyra timmar (!) varje dag för att transformeras till Tracys mamma; Edna Turnblad. Vid ett tillfälle under inspelningen hade han börjat sjunga ”Summer lovin’” från Grease, vilket gjorde hans unga motspelare så till sig att de började sms:a alla sina kompisar för att berätta vad som pågick.

Det må vara hänt att den här filmen inte passar alla, exempelvis den som inte har tålamod med musikaler. Men trots att det är en hel del - oftast mycket humoristiskt – sjungande, så finns det flera scener med vanlig dialog. Och även den som inte är förtjust i klassiska musikaler bör ge den här en chans, om inte annat för att se John Travolta gläfsa om dåliga strykjärn iklädd tjugo kilo mer än vanligt. Och klänning.

John Rambos (Sylvester Stallones) stilla liv i sydostasien avbryts av hjälparbetare som vill ha hans hjälp att ta sig in i Burma. Ytterst motvilligt går den numer ganska gamle Rambo med på att frakta hjälparbetarna uppför den flod han befinner sig vid som leder in i Burma. Efter en hel del krångel och folk som blir tillfångatanga/försvinner bestämmer sig John Rambo för att följa med en hoper med galna legosoldater för att rädda dem.

Rambo är inte alls en så dålig film som man väntar sig. Den är förstås ingen fantastisk filmupplevelse och det tar inte mer än någon minut innan första personen skjuts ihjäl men den är inte i närheten så dålig som tvåan. Det känns också väldigt aktuellt att man valt att förlägga filmen i Burma. Det är trots aktualiteten inte värt att gå och se filmen.

Jag ljög om att ha sett Donnie Darko. Jag ville helt enkelt inte se den. Som anställd i en förortsbelägen videobutik hade jag sett fodralet många gånger nog för att anse mig veta att det här var en banal halvskräckis med sega skådespelare. Så när en vän bad mig att se den sa jag att jag redan hade gjort det. Men när han testade mig var det uppenbart att jag inte talade sanning, och hans frågor i sig var intressanta nog för att jag skulle gå med på att ge filmen ett försök. Efteråt var jag tankfull, men inte hemskt berörd. Det var inte förrän under veckorna efteråt som jag började påverkas av den 113 minuter långa filmen. Den har en stor skara fans i indiekulturen, och det finns mängder av forum, FAQ’s och bloggar som behandlar frågorna som Donnie Darko väcker. Efter att ha läst flera av dessa och sedan sett filmen igen, var jag minst sagt engagerad.

I korta drag handlar filmen om en ung man, Donnie, som jagas av vanföreställningar om karaktären Frank, som ger honom olika uppmaningar. Det blir tidigt klart för Donnie att han måste stoppa världen från att upphöra, och trots att det kan låta som en fånig grund för en film är handlingen finstämd och suggestiv. Det är behagligt att för en gångs skull se en film där det inte är helt självklart vem som är ond och vem som är god, och fortfarande när eftertexterna rullar vet man inte säkert vad som egentligen hände. I flera av scenerna är det oklart huruvida det som pågår är dröm eller verklighet. Regissören har senare uttalat att man bör betrakta Donnie Darko på samma sätt som man betraktar konst; det finns inga uppenbara svar, bara tolkningar.

Enligt min tolkning är det här en historia om konceptet tid. Huvudpersonen är mycket rädd för att dö, samtidigt som han fascineras av tidföljd. Går det att förflytta sig i tiden, om än bara ur ett abstrakt perspektiv? Hur kan man gottgöra för det som andra, eller man själv, har gjort? Medan tittarna får följa Donnie Darko genom förälskelse, skolgång och familjeliv ställs många intressanta frågor. Dialogen är rapp och stundtals väldigt rolig, men ibland kan det nästan bli lite för filosofiskt. Soundtracket består av precis den sortens melankoliska och missförstådda musik som anstår sig en indiefilm och skådespelare som Jake Gyllenhaal och Drew Barrymore gör grymma rollprestationer. De är vanligtvis kända för mer konventionella filmer och därför är det kul att se dem i en produktion som hade en mycket liten budget och fortfarande nu inte har en särskild stor publik.

Jag kan förstå den som tycker att Donnie Darko balanserar lite för nära gränsen för vad som är trovärdigt, men om man förlåter filmen för det kan man få en rätt otrolig tittarupplevelse.

Jag är uppvuxen i en familj som helgar läsning. Historier, biblioteksbesök och slitna böcker har kantat min uppväxt på gott och ont. Men bland alla romantiska berättelser, alla deckare och skräckromaner har ingen bok kommit åt mig så som ”The Secret History” av författarinnan Donna Tartt.

Det var en märklig läsupplevelse. Jag hade inga höga tankar om boken, utan drevs till att läsa den av ren tristess. Inledningen var halvdan och jag slarvade bort pocketen mitt i läsningen så att jag fick fortsätta läsa på engelska, trots att jag börjat läsa på svenska. Men redan efter tjugotalet sidor var jag gripen av historien, och i synnerhet det språk med vilket den var berättad. Tartt kan beskriva en övergiven skolgård i slutet av februari med en så bitterljuv exakthet att det känns ända in i märgen. Och karaktärerna hinner bli så komplexa under läsningens gång att det är som att man inte bara kände dem, men faktiskt skrämdes av dem. Historien är en mörk skildring av hur fel det kan gå när unga människor har fått lite för mycket bildning och lite för lite kärlek.

Berättaren är Richard Papen, en uttråkad amerikansk grabb från en sovande förort, som lyckas hamna på en exklusiv internatskola. Från att ha levt ett arbetarklassliv möts han nu av ett folk som lever för limousiner, aktier, snobbism, aristokrati och profit. Här hamnar han också i lag med fem andra elever som, under vägledningen av en genial men excentrisk lärare, praktiskt taget lever i en antik tid. De klär sig avvikande men med högsta integritet, de är vackra men iskalla, belästa men uttråkade. Föräldrarna är avlägsna och samhället ointresserade. Alltmedan Richard dras in i de andra elevernas synsätt och livsstil börjar han förstå att saker och ting är långt ifrån hur de ser ut. Och än värre, han börjar färgas av sitt umgänge och deras inställning. Skolmiljön är en skarp kontrast till deras fritid och det finns flera utläggningar från skolscenerna om grekisk historia och kultur. De sex eleverna bildar tillsammans en fristående klass, och det är inom ramarna för den som problemen gror. En av dem, som kallas för Bunny, gör sig ovän med samtliga de andra genom att vara bortskämd, högljudd och hotfull. Konsekvenserna av det blir fatala och faktum är att redan i bokens första rad annonseras Bunnys död.

Ett stycke i boken handlar om hur mycket Richard älskar det grekiska språket, och varför han gör det. Han menar att grekiska är ett språk så långt ifrån oskyldighet och så besatt av handling och utveckling att det enda som till slut återstår är ett obönhörligt slut. De raderna hade likaväl kunnat vara en beskrivning av boken i sig; hur något eskalerar till dess att det enbart kan utmynna i en katastrof.

Samtidigt som författaren är dramatisk och nyfiken i sitt berättande, glimmar språket av detaljerade scener likaväl som krassa iakttagelser. Det här är Donna Tartts debutroman, men det hade lika gärna kunnat vara verket som krönte en lång författarkarriär.