Drama

Nocturnal animals av Tom Ford

Modeskaparen Tom Ford är återigen aktuell med en film och denna gång kommer vi få se Amy Adams och Jake Gyllenhaal i en film med titeln Nocturnal animals – som enligt Dagens Nyheters recensent är ett ”psykologiskt drama av en regissör som förenar ljuv subtilitet med knivskarp estetik”.

I ”Utlämnad”, som vi tidigare recenserat, fick vi se en Jake Gyllenhaal som samvetsömmande CIA-analytiker men det är långt ifrån rollen han har i denna film. I Tom Fords film Nocturnal animals ser vi istället Gyllenhaal som Amy Adams ex-make hon längre inte har kontakt med men som nu skickat henne sitt nya verk: en novell baserad på hennes svek. Genom filmen växlar Ford mellan att visa Amys vardag med att visa den vardag som Gyllenhaals karaktär målar upp i novellen han skrivit och Dagens Nyheters recensent skriver att filmen på ett skickligt sätt visar ett psykologiskt drama. Likaså skriver recensenten att när Amys karaktär väl låtit sitt svek mot exmaken bubbla upp så försvinner det inte igen och hon låter det sedermera också lägga sig över flera delar av hennes liv som en ”giftig filt”. Till exempel skriver han i recensionen:

”Ford har skickligt iscensatt ett kontrollerat liv som präglas av både förträngd skit och längtan efter skit”

Kort sagt kan statueras att denna film troligtvis lämpar sig en person med tid och ork att sätta sig in i alla dess lager. Tom Ford har noga valt att lägga filmen på så vis att allt inte är tydligt på en gång, men ger åskådaren något att fundera över då han på ett finurligt sätt lagt upp handlingen. Värt att veta är även att filmen baserar sig på en bok skriven av Austin Wright med titeln ”Tony and Susan”, men det är Tom Ford själv som skrivit filmmanuset.

Nya Beckfilmer – utan Gunvald

4112592-curved-black-film-sheet-on-background-whiteBeckfilmerna går in i en ny tid – utan den populära Gunvald Larsson. Vad kommer det att innebära för Martin Beck och hans kollegor? Hur kommer publiken välkomna filmen? Och vad säger författarna till Beck-böckerna?

 Den 1 januari i år hade en ny Beckfilm premiär: Gunvald. Filmen är väldigt speciellt eftersom det är den sista filmen som karaktären Gunvald Larsson, spelad av Michael Persbrant, medverkar i. Filmen har premiär den 1 januari och har redan setts av stora delar av det svenska folket. Filmen inleder med att en journalist blir misshandlad till döds i sitt hem och på brottsplatsen hittar polisen spår som leder till en känd indrivare. Den mörade journalistens kollega berättar sedan att mannen som dog sysslade med undersökande journalistik och arbetade med en bok om en känd kriminell varpå poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson sakta men säkert pysslar ihop vad som skett. Beckfilmerna kommer inte längre på bio så om du vill se filmerna får du streama Beck filmer på nätet, någonting som är både smidigt och praktiskt.

3 ytterligare filmer 2016

Under det kommande året kommer det att komma tre ytterligare Beckfilmer, de planeras ha premiär 6 2238437-dvd-film-med-beckfebruari, 5 mars och 2 april. Totalt har man gjort 34 Beckfilmer, vilket är helt otroligt när en tänker efter. De första Beckfilmerna gjordes redan 1967, då var det självklart inte samma skådespelare som nu utan Martin Beck spelades av flera olika beroende på vilken film det var. I den första filmen, Roseanna, hittas en död kvinna i Göta kanal varpå Martin Beck tillkallas. Dessa filmer är helt baserade på böckerna och har inte samma sammanhållning som nutidens Beckfilmer har. Den första Beckfilmen med Peter Haber kom 1997, han har med andra ord spelat rollen i snart 20 år någonting som helt klart är värt en eloge. Dock återstår det att se hur det kommer att bli när Gunvald inte längre medverkar. Gunvald är en väldigt populär karraktär bland både kvinnor och män, främst för att han ibland tar lagen i egna händer – eftersom det helt enkelt är moraliskt rätt. I de kommande filmerna kommer Gunvald ersättas av en norsk polis, Steinar Hovland, som ska vara rak motsatsen till Gunvald. Vi får se hur publiken välkomnar karaktären, men ett som är säkert är att han kommer att ha mycket att leva upp till.

Beck – boken

Det är inte alla som vet att Beckfilmerna kommer från böcker, skrivna av Maj Sjövall och Per Wahlöö. De har skrivit 10 stycken böcker om polisen Martin Beck och hur det är möjligt att det resulterat i nästan 40 filmer är svårt att föreställa sig. Författarna ska nu också ha gått ut och sagt att de känner att det räcker med filmer nu, och menar på att man mjölkar ut Beck till det yttersta:

Det är klart att de mjölkar det. När jag skrev kontrakt kunde jag inte tänka mig att det skulle bli 30-40 filmer. Jag har inte blivit rik på det här som många andra har blivit. Men jag har inte haft något val när de kommer med nya filmer, det är bara att skriva under och ta emot det som de vill pröjsa. Expressen.

 

Blood Diamond för andra gången

I lördags såg jag Blood Diamond för andra gången och blev påmind av hur bra jag tycker filmen är. Dock hade jag glömt hur hemsk den stundtals är. Filmen målar upp en helt vidrig och sjuk bild av hur det funkar i många afrikanska länder. Bilden är säkert i mångt och mycket sann vilket gör det än värre.

Det som utspelar sig i Sierra Leone i filmen känns väldig nära allt det hemska som hänt i Rwanda och andra afrikanska länder de senaste åren.

Förutom att filmen ger en hemsk bild av konsekvenserna av handeln med olagliga diamanter är det filmen ett bra äventyrsdrama. Leonardo DeCaprio som historiskt sett inte varit en av mina favoriter gör en i mitt tycke en väldigt bra insats i filmen.  Han spelare en diamantsmugglare som är född i Zimbabwe och gör det på ett mycket trovärdigt sett.

Om ni inte redan har sett Blood Diamond så rekommenderar jag varmt er alla att se filmen.

A beautiful mind

En av de bästa filmerna som jag, och många med mig, har sett är det finstämda dramat “A beautiful mind”. Här får vi följa det asociala geniet John Nash genom hans missförstådda liv. Han kunde knappt prata med en främmande kvinna, men han var briljant när det kom till matematik.

Hans enda riktiga anförvant var en jämnårig man – som han själv hittat på. Trots att vännen faktiskt bara är uppdiktad så blir han en alltmer naturlig karaktär även för tittaren, och deras relation, och de “hot” som uppstår mot den är rörande.

Russel Crowe spelar Nash med precis den tillbakahållsamhet som krävs och Jennifer Connelly spelar hustrun som vill, men inte alltid kan, förstå.

Det finns säkerligen de som skulle säga att den här filmen är för långdragen, men om man kan förlåta den för det är det en sann filmupplevelse.

“The secret history” av Donna Tartt

Jag är uppvuxen i en familj som helgar läsning. Historier, biblioteksbesök och slitna böcker har kantat min uppväxt på gott och ont. Men bland alla romantiska berättelser, alla deckare och skräckromaner har ingen bok kommit åt mig så som ”The Secret History” av författarinnan Donna Tartt.

Det var en märklig läsupplevelse. Jag hade inga höga tankar om boken, utan drevs till att läsa den av ren tristess. Inledningen var halvdan och jag slarvade bort pocketen mitt i läsningen så att jag fick fortsätta läsa på engelska, trots att jag börjat läsa på svenska. Men redan efter tjugotalet sidor var jag gripen av historien, och i synnerhet det språk med vilket den var berättad. Tartt kan beskriva en övergiven skolgård i slutet av februari med en så bitterljuv exakthet att det känns ända in i märgen. Och karaktärerna hinner bli så komplexa under läsningens gång att det är som att man inte bara kände dem, men faktiskt skrämdes av dem. Historien är en mörk skildring av hur fel det kan gå när unga människor har fått lite för mycket bildning och lite för lite kärlek.

Berättaren är Richard Papen, en uttråkad amerikansk grabb från en sovande förort, som lyckas hamna på en exklusiv internatskola. Från att ha levt ett arbetarklassliv möts han nu av ett folk som lever för limousiner, aktier, snobbism, aristokrati och profit. Här hamnar han också i lag med fem andra elever som, under vägledningen av en genial men excentrisk lärare, praktiskt taget lever i en antik tid. De klär sig avvikande men med högsta integritet, de är vackra men iskalla, belästa men uttråkade. Föräldrarna är avlägsna och samhället ointresserade. Alltmedan Richard dras in i de andra elevernas synsätt och livsstil börjar han förstå att saker och ting är långt ifrån hur de ser ut. Och än värre, han börjar färgas av sitt umgänge och deras inställning. Skolmiljön är en skarp kontrast till deras fritid och det finns flera utläggningar från skolscenerna om grekisk historia och kultur. De sex eleverna bildar tillsammans en fristående klass, och det är inom ramarna för den som problemen gror. En av dem, som kallas för Bunny, gör sig ovän med samtliga de andra genom att vara bortskämd, högljudd och hotfull. Konsekvenserna av det blir fatala och faktum är att redan i bokens första rad annonseras Bunnys död.

Ett stycke i boken handlar om hur mycket Richard älskar det grekiska språket, och varför han gör det. Han menar att grekiska är ett språk så långt ifrån oskyldighet och så besatt av handling och utveckling att det enda som till slut återstår är ett obönhörligt slut. De raderna hade likaväl kunnat vara en beskrivning av boken i sig; hur något eskalerar till dess att det enbart kan utmynna i en katastrof.

Samtidigt som författaren är dramatisk och nyfiken i sitt berättande, glimmar språket av detaljerade scener likaväl som krassa iakttagelser. Det här är Donna Tartts debutroman, men det hade lika gärna kunnat vara verket som krönte en lång författarkarriär.