Filmer

Som de flesta av oss säkert har märkt så dyker det ständigt upp nya idéeér i bokvärlden, och man kan aldrig riktigt veta vadsom kommer att komma nästa gång. Man kan alltså onekligen konstatera att det råder en hel del trender inom litteraturvärlden, även om det kanske ibland även handlar om “fulkultur”.

För i dagens samhälle så har vi ju faktiskt börjat lära oss att hantera den så kallade fulkultur, och i med alla de sociala medier som dykt upp så har vi faktiskt blivit tvungna att acceptera även denna kultur som en äkta sådan. Så även om den senaste trenden inom bokvärlden är fotoböcker, så råder det ingen tvekan om att denna måste tillmötesgå på ett lika rättvist sätt som om det skulle vara vilken roman som helst.

Att därför skapa fotoböcker, trots att det kanske inte kommer att accepteras inom finkultur kretsar, så ska man inte backa. För det är ju precis sådana här skillnader som bidrar till att vi får en varierande och spännande kultur. Och det borde väl ändå vara det som är viktigast för oss?

Hyra film är onekligen något som varit populärt ända sedan vi fick det som kallades för VHS och videospelare. Och ända sedan allt detta började så har det också hänt en hel del på denna marknaden. För sedan dess att hyra film blev en succé, så har bara allting bara fortsatt att utvecklas med tiden. Och med tanke på den modernisering vi gått igenom under de senaste åren med allt som har med Internet och DVD att göra, så är det ju inte särskilt konstigt att vi har hamnat där vi befinner oss idag.

För i dag så har begreppet att hyra film fått en helt annan innebörd än vad det hade förut. I dagsläget så är det nämligen minst lika vanligt att hyra film på nätet, vilket har inneburit att mycket har förändrats inom detta område. För så populärt som det blev att handla på nätet, har det blivit att hyra film över Internet. Och inte är det väl så konstigt egentligen, för just nu så är det en naturlig utveckling att låta Internet ta över.

Det kanske bästa av allt är att det nu kna vara mycket smidigare att hrya film. Man behöver inte tvinga på sig de trasiga myskläderna för att gå iväg till videbutiken. Utan istället så räcker det med att man placerar sig framföra datorn och hyr den första filmen som faller en i smaken. Snabbt, smidigt och ofta minst lika billigt som i hyrbutikerna.

Våra grannar danskarna har placerats i något av ett fack när det kommer till filmskapande, nämligen dogmafacket. Inget ont om det – tvärtom är det väl ganska nobelt att hamna i samma fack som en genre som faktiskt kräver konstnärligt tänkande och som är ganska långt ifrån kommersialismen. Men det kanske även blir lite tråkigt för de danska storregissörerna när de har en och samma förväntan på sig: att de ska skapa ännu en film gjord med handkamera, diskbänksmiljöer och grovt vardagsspråk. Därför är det kul att se en film som ”Bröder”, vilket egentligen inte alls har den där dogmavinkeln, utan istället nästan har en Hollywoodsk touch. Skådespelarna – några av Danmarks största förvisso – är tjusiga som få, manuset är välarbetet, och man lägger inte lika fokus på själva filmstilen som vad man faktiskt vill dokumentera med den.

Den förmodligen mest kända danska filmen är ”Festen” som fortfarande nu betraktas som en av världens 100 bästa filmer enligt Internet Movie Database, en filmsite på nätet.
Den är (förstås) gjord av Danmarks regissörgigant, Lars von Trier, och även om den har ett gäng år på nacken är den väldigt populär. Det förtjänar den, det är verkligen en välgjord, men udda, film.

Von Trier gjorde ju även ”Antichrist” vilket sägs vara en ohygglig film, med många obehagliga insinuationer och märkliga element. Att den inte censurerades mer är värt att höja på ögonbrynen åt, för alla som ser den verkar bli helt skakade av den.
Danskarna är kanske som de är när det kommer till film, men de gör det bra, det kan inte förnekas!

Det finns gott om facklitteratur - men hur bra är den egentligen? Och var ska man leta efter de böcker man verkligen behöver, snarare än de böcker som försäljarna anser att man borde köpa av dem?

Vem som helst som går in på en Akademibokhandel eller liknande kommer att överösas av förslag om hur man lär sig laga fisk på bästa sätt eller vad man gör för att behärska algebra eller bokföring. Det finns böcker för allt. Men utmaningen är att hitta den facklitteratur som faktiskt är vad man behöver. Då finns det ett par grejer man kan gå på:

- Använd dig av internet för att hitta  den bok i ämnet som flest människor faktiskt haft användning av. Om en bok faktiskt hjälpt människor diskuteras den, på forum och liknande. Använd dig gärna av internet för att köpa boken också, det kommer att pressa priset.

-Det låter lite tragiskt, men de kändaste böckerna är i regel även de bästa. För att en författare ha blivit stor måste han/hon ha gått hem hos en stor målgrupp. Sedan betyder det förstås inte att alla berömda böcker är bra, långt ifrån. Men det kan vara en riktlinje, i alla fall.

Ofta kan man faktiskt vara riktigt hjälp av facklitteratur för att lära sig något nytt, eller för att ta sig igenom ett tekniskt system eller liknande som har gett en huvudvärk. Men kom ihåg att man i dessa dagar kan få fram riktigt bra information på nätet, i synnerhet ifall man är beredd att göra sin inlärning på engelska. När man använder sig av internet är det dock viktigare att man är källkritisk, och är noga med var man faktiskt fått sin information ifrån. Det finns ju större skäl att lita på att böckers information stämmer, eftersom att förlaget har ett krav på att det ska finnas en korrekthet. Vem som helst kan göra en hemsida.

Lycka till i letandet efter den perfekta facklitteraturen!

Såg en riktigt usel skräckfilm för någon vecka sedan; den amerikanska versionen av den klassiska japanska skräckfilmen “One missed call”. Jag hade sett en trailer som var förhållandevis välgjord, så mina förväntningar var högre än de borde ha varit. Dessutom gillar jag båda huvudskådespelarna, Shannyn Sossamon och Edward Burns. Men tyvärr spelade ingen av dem, särskilt han, inte vidare bra och manuset var hopplöst. Det är liksom inget särskilt läskigt med att det ringer någon från ett okänt telefonnummer, det är 2008 liksom.

Men det finns en del bra amerikanska remakes av japanska filmer, så som den först The Ring till exempel!

Den nya versionen av Dr Jekyll and Mr Hyde med Dougray Scott i huvudrollen är väl ungefär vad man kan vänta sig att få. En inte allt för häpnadsväckande film där Dr Jekyll precis som tidigare experimenterat och med jämna mellanrum förvandlas till Mr Hyde. Ok, den är ganska snygg men mycket mer än så är det inte. Jag skulle inte uppmana någon att springa iväg för att hyra den. Regissören Paolo Barzman har visserligen gjort ett bra jobb men storyn är ju fortfarande bara Dr Jekyll and Mr Hyde, något som faktiskt från början inte var särskilt intressant och att se det igen 2008 gör det inte bättre.

Det grundläggande misstaget som gjorts är att den är någonstans mitt emellan thriller och action. Det ger det något lama resultatet att det faktiskt är varken eller. Mr Hyde dyker med jämna mellanrum upp och mördar någon medan Dr Jekyll har ångest.

I lördags såg jag Blood Diamond för andra gången och blev påmind av hur bra jag tycker filmen är. Dock hade jag glömt hur hemsk den stundtals är. Filmen målar upp en helt vidrig och sjuk bild av hur det funkar i många afrikanska länder. Bilden är säkert i mångt och mycket sann vilket gör det än värre.

Det som utspelar sig i Sierra Leone i filmen känns väldig nära allt det hemska som hänt i Rwanda och andra afrikanska länder de senaste åren.

Förutom att filmen ger en hemsk bild av konsekvenserna av handeln med olagliga diamanter är det filmen ett bra äventyrsdrama. Leonardo DeCaprio som historiskt sett inte varit en av mina favoriter gör en i mitt tycke en väldigt bra insats i filmen.  Han spelare en diamantsmugglare som är född i Zimbabwe och gör det på ett mycket trovärdigt sett.

Om ni inte redan har sett Blood Diamond så rekommenderar jag varmt er alla att se filmen.

En av de bästa filmerna som jag, och många med mig, har sett är det finstämda dramat “A beautiful mind”. Här får vi följa det asociala geniet John Nash genom hans missförstådda liv. Han kunde knappt prata med en främmande kvinna, men han var briljant när det kom till matematik.

Hans enda riktiga anförvant var en jämnårig man - som han själv hittat på. Trots att vännen faktiskt bara är uppdiktad så blir han en alltmer naturlig karaktär även för tittaren, och deras relation, och de “hot” som uppstår mot den är rörande.

Russel Crowe spelar Nash med precis den tillbakahållsamhet som krävs och Jennifer Connelly spelar hustrun som vill, men inte alltid kan, förstå.

Det finns säkerligen de som skulle säga att den här filmen är för långdragen, men om man kan förlåta den för det är det en sann filmupplevelse.

Jag såg i helgen filmen Sicko av Michael Moore, mannen som tidigare gjort bland annat Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11. Återigen tycker jag att Michael Moore lyckas göra en väldigt fängslande “dokumentär” om USA.

Denna gång handlar det som filmtiteln avslöjar om sjukvården i USA och hur världens rikaste land tar hand om sina sjuka. Eller snarare inte tar hand om. Man ska inte köpa allt rakt av då Michael Moore lägger mycket av sina egna värderingar i filmen, men den visar på ett “sjukt” bra sätt hur USAs sjukvård inte fungerar tillfredställande.

Det mest absurda är nog hur konstigt det blir med försäkringsbolagen vars huvudmål är att tjäna pengar avgör fullt ut hur sjuka/friska de amerikanska folket ska vara. Det är därför inte så förvånande att medellivslängden är lägre än i jämförbara  länder som Kanada och Storbritanien.

Jag tyckte det var en riktigt bra och intresant film som jag absolut rekommenderar er att se.

Filmen släpptes 2007 i Sverige och är 123 min lång och nominerades för en Oscar.

Igår såg jag Cloverfield, med förhållandevis låga förväntningar. Trailern var i och för sig ett nöje att se, men ofta när det kommer till katastroffilmer så har man smällt ihop alla nyckelscener i trailern och på så sätt förstört själva filmupplevelsen. Men i det här fallet så levde faktiskt produkten upp till sin egen marknadsföring: Cloverfield är en av de mest välgjorda filmerna i sin genre. Med betoning på “i sin genre” kanske, men det var icke desto mindre en schysst film.

Ifall någon beskrev en film som “en blandning mellan Independence Day och Blairwitch Projekt” hade det nog inte fått mig att skynda till videoaffären. Men det är faktiskt precis vad Cloverfield är. Via en vanlig handkamera får vi följa en helt katastrofal natt i centrala New York. Filmen är inspelad på ett band där det redan ligger en annan film som är inspelad några dagar tidigare, och glimtarna från den blir förstås en stor kontrast till vad som pågår i nutid, men förklarar också närmare hur relationen mellan huvudkaraktärerna ser ut.

Trots att det är den stora mängd explosioner, skrik och skakningar som hör en sci-fi-skräckis till så är det förvånande nog även en ganska rörande historia som pågår parallellt med tragedin. Som tittare tar man uppriktigt intresse i människorna som kameran följer - de blir riktiga.

Sammanfattningsvis har vi alltså en på ytan klassisk monster-rulle, men det finns något mer därunder som är värt att lägga 1.20 h på. Längre än så är inte filmen, och det är inte heller nödvändigt.