Jag är uppvuxen i en familj som helgar läsning. Historier, biblioteksbesök och slitna böcker har kantat min uppväxt på gott och ont. Men bland alla romantiska berättelser, alla deckare och skräckromaner har ingen bok kommit åt mig så som ”The Secret History” av författarinnan Donna Tartt.
Det var en märklig läsupplevelse. Jag hade inga höga tankar om boken, utan drevs till att läsa den av ren tristess. Inledningen var halvdan och jag slarvade bort pocketen mitt i läsningen så att jag fick fortsätta läsa på engelska, trots att jag börjat läsa på svenska. Men redan efter tjugotalet sidor var jag gripen av historien, och i synnerhet det språk med vilket den var berättad. Tartt kan beskriva en övergiven skolgård i slutet av februari med en så bitterljuv exakthet att det känns ända in i märgen. Och karaktärerna hinner bli så komplexa under läsningens gång att det är som att man inte bara kände dem, men faktiskt skrämdes av dem. Historien är en mörk skildring av hur fel det kan gå när unga människor har fått lite för mycket bildning och lite för lite kärlek.
Berättaren är Richard Papen, en uttråkad amerikansk grabb från en sovande förort, som lyckas hamna på en exklusiv internatskola. Från att ha levt ett arbetarklassliv möts han nu av ett folk som lever för limousiner, aktier, snobbism, aristokrati och profit. Här hamnar han också i lag med fem andra elever som, under vägledningen av en genial men excentrisk lärare, praktiskt taget lever i en antik tid. De klär sig avvikande men med högsta integritet, de är vackra men iskalla, belästa men uttråkade. Föräldrarna är avlägsna och samhället ointresserade. Alltmedan Richard dras in i de andra elevernas synsätt och livsstil börjar han förstå att saker och ting är långt ifrån hur de ser ut. Och än värre, han börjar färgas av sitt umgänge och deras inställning. Skolmiljön är en skarp kontrast till deras fritid och det finns flera utläggningar från skolscenerna om grekisk historia och kultur. De sex eleverna bildar tillsammans en fristående klass, och det är inom ramarna för den som problemen gror. En av dem, som kallas för Bunny, gör sig ovän med samtliga de andra genom att vara bortskämd, högljudd och hotfull. Konsekvenserna av det blir fatala och faktum är att redan i bokens första rad annonseras Bunnys död.
Ett stycke i boken handlar om hur mycket Richard älskar det grekiska språket, och varför han gör det. Han menar att grekiska är ett språk så långt ifrån oskyldighet och så besatt av handling och utveckling att det enda som till slut återstår är ett obönhörligt slut. De raderna hade likaväl kunnat vara en beskrivning av boken i sig; hur något eskalerar till dess att det enbart kan utmynna i en katastrof.
Samtidigt som författaren är dramatisk och nyfiken i sitt berättande, glimmar språket av detaljerade scener likaväl som krassa iakttagelser. Det här är Donna Tartts debutroman, men det hade lika gärna kunnat vara verket som krönte en lång författarkarriär.
